I min lilla stad finns "tidningen" City som i dagens ovanligt matiga nummer låter sin anställde Klas Ekman skriva musikkrönika under vinjetten Spaning. Det är mycket oklart vad han faktiskt har för poäng med sin text, men den tar upp det här med musik och kristendom, så mycket är klart.

Det är alltid spännande när ej uttalat kristna ska beskriva förhållandet mellan Gud och människor. Ekman i City har den gängse teologin klar för sig. Han skriver att han inte har förstått sig på svensk frikyrkomusik och glad gospel:

"Mänsklighetens förhållande till Gud är ju inte riktigt så okomplicerat: enligt Bibeln hade Gud ihjäl folk som drog en handtralla och ville svartsjukt att Abraham skulle offra sin ende son på ett altare. Han var definitivt inte enbart någon mysig skäggig gubbe i velourkläder som ville att alla skulle sätta sig i ringen och sjunga med."

Så skriver musikjournalisten. Det enda som faktamässigt skulle kunna stämma i citatet ovan är att Gud inte har skägg och velourkläder. Men jag har inte heller sett honom, det skulle kunna vara så.

Texten förespråkar indiepop på den glättiga frikyrkomusikens bekostnad. Mindre Carola och mer från hela känslospektrat. Själv håller jag med om att strävan efter teknisk fulländning och segerproklamationer ibland går ut över musikens soul. Inte bara när det gäller den nämnda sångerskan utan i våra gudstjänster.

Samtidigt är den kristna scenen bredare än Ekmans fördomar tillåter. Han hyllar i sin krönika Jonathan Johansson och Loney, dear - vilka båda har spelat på den frikyrkliga festivalen Frizon.

Nä, Klas Ekman, nån grävande reporter av rang verkar du inte vara. Men det kan i och för sig vara förlåtet om vi får bättre och mer inlevelsefull kristen musik tack vare din text.

Jag antyder för O, en vän som är på besök, att jag försöker hålla mig i närheten av min lägenhet för att slippa köpa biljett till kollektivtrafiken.

Han vet om min situation, att jag är "mellan jobb". Utan vidare kommentarer drar han fram en SL-remsa med många kuponger kvar. O ger den till mig och säger att han har den som reserv om han skulle råka glömma kortet. Remsan innebär en stor lättnad i min ekonomi. Jag är fortfarande tacksam till O för hans generositet. Och faktiskt också till Gud, som jag anser gav mig ekonomisk välsignelse av nåd.

Några veckor tidigare: Jag hamnar i debatt med en person på Facebook. (Det är en internetsida där man kan skicka meddelanden till varandra och som håller på att nå viss popularitet i det område där jag bor.) X skriver ett allmänt meddelande, en så kallad statusrad, där han ber sina kontakter "välsigna" honom med ett par hundra kronor. Senare förtydligar han att pengarna ska gå till en biljett till en fotbollsmatch.

Redan här märker den uppmärksamme läsaren att jag och X präglas av lite olika teologi. Detta föranledde mig att kommentera X:s statusrad på internetsidan Facebook. Jag skrev att det stack lite i mina ögon när han använde Gud för att tigga pengar. Lite klumpigt formulerat kanhända. Olyckligtvis tog kompisen illa upp (vilket inte var meningen). Han skickade ett personligt meddelande som svar, vilket han inledde med att göra klart att hans ekonomiska situation var knaper.

"... då borde man få lite välsignelse för att ha lite fritid emellanåt. Jag ställer väldigt ofta upp för att andra ska må bra (...) men jag frågar också om någon vill välsigna mig. I så fall får de göra det. Det är upp till var och en. (...) Döm ingen innan du vet historien bakom allt detta. Det räddar dig och andra . Tänk på ditt rykte och din karriär - det är dumt att trampa på någon om man inte vet var felet ligger först."

Om vi bortser från rena hot håller jag med X om den sista meningen. Och det var ju inte så att jag ville trampa på honom - eller döma honom. Vi har för övrigt rett ut saker och ting nu, och är polare igen. Men X:s sätt att resonera i övrigt är ett utslag av den teologi kring pengar som är vanlig i vissa kristna kretsar.

Jag ser det som att Gud har välsignelser av alla möjliga slag åt oss, även ekonomiska. Men att vi får dem av nåd. Gud är inte vår bankomat. Exemplet med O ovan är inte det enda där jag märkt att pengar har kommit från oväntade håll när jag haft speciella behov. Oväntade tillskott från farföräldrar, upphittade sedlar på gatan och vänner som känt mer eller mindre profetiska tilltal att skänka mig pengar. Jag tror att Gud ligger bakom åtminstone några av dessa fall.

Jag vet med mycket stor säkerhet att jag inte kommer leva i stor materiell rikedom. Jag vet också att jag inte skulle klara av det särskilt bra. Däremot känner jag mig säker på att jag alltid kommer att klara mig, därför att jag litar på att Gud är min försörjare.

Oftast är det upp till min egen förmåga att förvalta de medel jag har, men ibland räcker den inte till och då finns han ofta där. När han har lett mig ur situationen har jag dessutom lärt mig något av situationen, så att jag inte garanterat hamnar i samma trångmål igen.

Ibland bdrabbas man som människa av stolthet. Det är ungefär som en förkylning. Med andra ord: det är inte bra och det kan leda vidare till något mycket värre.

Nu har den här skiten drabbat mig ett tag. Jag vill inte skriva den här bloggposten nämligen, för att jag griper tag i en sorts stolthet. Jag vet vad den och den personen kommer att tänka om jag skriver om det här ämnet just nu. Jag vill inte ge den och den personen nöjet att säga "Det är typiskt honom att blogga om det."

Men. Här. Är. Jag. Ändå. För att jag tror att jag har nåt vettigt att skriva.

Jag känner en man, han är gift med en av mina vänner, som har många teorier och som gärna delar med sig av dem. En del tvingas man avfärda men ibland hittar den blinda hönan små korn, så att säga. Häromdagen när jag hälsade på paret pratade vi relationer.

- Man kan inte hänga upp sitt liv på vänner, sa han. Förr eller senare kommer de att försvinna åt olika håll.

För en månad sedan hade jag avfärdat hans resonemang som snarast kätterskt. Nu funderar jag seriöst på att ge honom rätt.

Jag är desillusionerad. Vad tjänar det till att släppa in människor i sitt liv, investera i en relation och ge allt man kan för en människa? En nyck, en missuppfattning, en utomståendes önskan kan vara tillräckligt för att hela relationen ska kastas bort utan att man får en chans att förklara sig eller anpassa sitt beteende.

Borta är chansen att stötta och hjälpa. Kvar är otillräcklighet och något oavslutat som inte försvinner på flera timmar/veckor/år.

Jag vet hur bitter jag låter och jag ska sluta nu. I stället vill jag poängtera vikten av att vi kommunicerar och pratar med varandra.

- Öjvind, när du slår mina barn är det en källa till irritation för mig. Skulle du kunna sluta med det?

- Britt-Kristin, jag misstänker att du är otrogen vilken sekund som helst. Varför tror jag det?

- Xerxes, min vän. Hur många gånger ska jag behöva säga åt dig att torka av bordet efter att du har ätit?

Små korta exempel på kommunikation som skulle kunna leda till ökad förståelse. Sen kanske man ändå väljer att slänga bort relationen, men med färre missuppfattningar och spekulationer.

Jag tror på vänskap, en kravlös sådan. Kanske att jag ändå vägrar acceptera min bekantes uttalande som en sanning. Men det blir allt svårare. Livet erbjuder alltför ofta den enkla möjligheten: att gå sin väg och blunda för de problem som bottnar i bristfällig kommunikation.

Den nya bloggen kommer lite närmare. Kan luta åt att gå samman med en bloggsugen god vän och få till något gemensamt. Skulle nog bli intressant - han och jag har olika infallsvinklar i livet. Dessutom gillar han att göra loggor.

Men vi får se. Nu sitter man här i en trist design utan större inspiration. I dag blir det därför ett gäng oneliners:

1. Det är fortfarande ett stort elände att ha eget företag i det här landet. Speciellt om man inte själv har valt att starta eget.

2. Att bli ledd av Gud kan antingen innebära att köra på och vara öppen för att Gud öppnar och stänger dörrar, eller att sitta och vänta på att Gud tar tag i det hela.

3. Jag blir alltid fascinerad av handikapp och diagnoser. Funderar lite på att inrikta mitt liv mer mot att tillbringa tid med folk med speciella behov.

4. Ju mer dåligt man mår, desto färre vänner har man. Folk vill ha starka vänner.

5. Jag vågar inte riktigt stå för att jag gläds över bilismens nedgång eftersom jag har vänner som är väldigt beroende av bilindustrins fortlevnad.

6. Egoismen är den nya avgudadyrkan. Jag, mig och mitt (alternativt Vi, oss och vårt) är en ohelig treenighet.

7. Min förrförra församling, som jag har hängt i en del under sommaren, ligger mig varmt om hjärtat och jag kan på rak arm nämna fem områden i kyrkan som jag skulle kunna engagera mig i om jag bodde på orten.

8. Jag älskar att se min syster bli allt bättre på tennis.

9. De människor som mest talar om förlåtelse och försoning är ofta de som är snabbast att döma fällande domar.

That's it for today. Kanske jag utvecklar något eller några av punkterna framigenom. (Du kan ju föreslå i kommentarsfältet om du tycker att något borde utvecklas mer.)