Den här posten har legat på min dator ett bra tag nu. Jag har varit utan internet. Postar den nu i alla fall, även om den tajmar lite fel.

---

Visste du att Michael Jackson är död? Nä, jag tänkte väl det. Jag tänkte plita ner några rader om detta innan någon annan gör det. Det kanske blir någon notis någonstans i samband med begravningen.

Jag kommer på mig själv med att faktiskt sörja honom. I flera dagar nu har jag gått runt och känt mig tyngre, lite dämpad. Kan det vara sån där sympati som jag hört så mycket om?

JACKSON DÖD. Så vaknade jag i går. Då hade Svenskan hastigt satt ihop någon sida om honom och bytt ut sin förstasida. I dag hade tidningen 13 sidor med bakgrundsmaterial och Andres Lokko-krönika. Och min reaktion är, som sagt, en sorg som motsvarar någon man faktiskt känner, en bekant som kanske inte är ens vän men som ändå lämnar ett tomrum efter sig.

Så har jag inte tänkt om andra kändisar. Och jag är inget fan heller. Men att självaste Michael trillar av pinn utan förvarning, det lämnar en minimal chock.

Jag tillbringar mitt yrkesliv på nätet och har tappat räkningen på alla banala kommentarer som folk postar. Högstämda, skruvade, anspelningar på Jacksons musik och brottsanklagelser. Jag slås dels av hur pliktskyldiga en del kommentarer verkar vara, och dels av hur negativa vissa är. De pikar som delas ut motsvarar på ett sätt de som Johannes Paulus II fick när han dog, framför allt i Sverige.

"En hel del barnänglar är nervösa i kväll" skämtade någon efter dödsbudet. Plumpt, självklart. Samtidigt förståeligt om någon som gjort parodi på sig själv under 20 års tid.

Jag är född för sent för att ha upplevt Jacksons musik när den kom. Jag har lyssnat på den på samma sätt som jag lyssnat på Modern Talking, Jimi Hendrix och annat gammalt 80-talsarv som tillhör allmänbildningen. Och jag har fastnat för flera av Michael Jacksons låtar. Men framför allt har jag upplevt honom som uthängd och mobbad person, inte som musiker.

Under min livstid har Michael Jacksons nyheter inte handlat om skivsläpp i första hand. Hans handlingar har ifrågasatts - ibland med rätta. Även hans promenader med sina egna barn har granskats under lupp. Han har levt i en situation som kan göra vem som helst galen. Jag har bara sett liknande ingående bevakning när det gäller Britney Spears. Och så var ju hon också wacko ett tag.

Mitt i allt detta finns alltså personen. En ensam människa som aldrig kände sig hemma. Som dog i ensamhet. Men som egentligen delar öde med så många.

Jacksons öde, med all tragik det innehåller, gör mig nedstämd och jag önskar att livet skulle vara mindre orättvist. Inte alla som utstrålar samma desperation som honom är lika rika och säljer lika många skivor.

Älska mig, acceptera mig, bekräfta mig, ta mig för den jag är och för alla mina fel och brister. Det är en bön som vi möter hos många. Ibland ser vi dem och hör dem inte. Ibland ser vi dem och hör dem bara när bönen tar sig bisarra uttryck. Eller när folk börjar skrika så att vi blir irriterade. Eller när det är för sent.