Klas Ekman missade lite men det är förlåtet
Det är alltid spännande när ej uttalat kristna ska beskriva förhållandet mellan Gud och människor. Ekman i City har den gängse teologin klar för sig. Han skriver att han inte har förstått sig på svensk frikyrkomusik och glad gospel:
"Mänsklighetens förhållande till Gud är ju inte riktigt så okomplicerat: enligt Bibeln hade Gud ihjäl folk som drog en handtralla och ville svartsjukt att Abraham skulle offra sin ende son på ett altare. Han var definitivt inte enbart någon mysig skäggig gubbe i velourkläder som ville att alla skulle sätta sig i ringen och sjunga med."
Så skriver musikjournalisten. Det enda som faktamässigt skulle kunna stämma i citatet ovan är att Gud inte har skägg och velourkläder. Men jag har inte heller sett honom, det skulle kunna vara så.
Texten förespråkar indiepop på den glättiga frikyrkomusikens bekostnad. Mindre Carola och mer från hela känslospektrat. Själv håller jag med om att strävan efter teknisk fulländning och segerproklamationer ibland går ut över musikens soul. Inte bara när det gäller den nämnda sångerskan utan i våra gudstjänster.
Samtidigt är den kristna scenen bredare än Ekmans fördomar tillåter. Han hyllar i sin krönika Jonathan Johansson och Loney, dear - vilka båda har spelat på den frikyrkliga festivalen Frizon.
Nä, Klas Ekman, nån grävande reporter av rang verkar du inte vara. Men det kan i och för sig vara förlåtet om vi får bättre och mer inlevelsefull kristen musik tack vare din text.
Du har rätt till en ziljard kronor - eller?
Han vet om min situation, att jag är "mellan jobb". Utan vidare kommentarer drar han fram en SL-remsa med många kuponger kvar. O ger den till mig och säger att han har den som reserv om han skulle råka glömma kortet. Remsan innebär en stor lättnad i min ekonomi. Jag är fortfarande tacksam till O för hans generositet. Och faktiskt också till Gud, som jag anser gav mig ekonomisk välsignelse av nåd.
Några veckor tidigare: Jag hamnar i debatt med en person på Facebook. (Det är en internetsida där man kan skicka meddelanden till varandra och som håller på att nå viss popularitet i det område där jag bor.) X skriver ett allmänt meddelande, en så kallad statusrad, där han ber sina kontakter "välsigna" honom med ett par hundra kronor. Senare förtydligar han att pengarna ska gå till en biljett till en fotbollsmatch.
Redan här märker den uppmärksamme läsaren att jag och X präglas av lite olika teologi. Detta föranledde mig att kommentera X:s statusrad på internetsidan Facebook. Jag skrev att det stack lite i mina ögon när han använde Gud för att tigga pengar. Lite klumpigt formulerat kanhända. Olyckligtvis tog kompisen illa upp (vilket inte var meningen). Han skickade ett personligt meddelande som svar, vilket han inledde med att göra klart att hans ekonomiska situation var knaper.
"... då borde man få lite välsignelse för att ha lite fritid emellanåt. Jag ställer väldigt ofta upp för att andra ska må bra (...) men jag frågar också om någon vill välsigna mig. I så fall får de göra det. Det är upp till var och en. (...) Döm ingen innan du vet historien bakom allt detta. Det räddar dig och andra . Tänk på ditt rykte och din karriär - det är dumt att trampa på någon om man inte vet var felet ligger först."
Om vi bortser från rena hot håller jag med X om den sista meningen. Och det var ju inte så att jag ville trampa på honom - eller döma honom. Vi har för övrigt rett ut saker och ting nu, och är polare igen. Men X:s sätt att resonera i övrigt är ett utslag av den teologi kring pengar som är vanlig i vissa kristna kretsar.
Jag ser det som att Gud har välsignelser av alla möjliga slag åt oss, även ekonomiska. Men att vi får dem av nåd. Gud är inte vår bankomat. Exemplet med O ovan är inte det enda där jag märkt att pengar har kommit från oväntade håll när jag haft speciella behov. Oväntade tillskott från farföräldrar, upphittade sedlar på gatan och vänner som känt mer eller mindre profetiska tilltal att skänka mig pengar. Jag tror att Gud ligger bakom åtminstone några av dessa fall.
Jag vet med mycket stor säkerhet att jag inte kommer leva i stor materiell rikedom. Jag vet också att jag inte skulle klara av det särskilt bra. Däremot känner jag mig säker på att jag alltid kommer att klara mig, därför att jag litar på att Gud är min försörjare.
Oftast är det upp till min egen förmåga att förvalta de medel jag har, men ibland räcker den inte till och då finns han ofta där. När han har lett mig ur situationen har jag dessutom lärt mig något av situationen, så att jag inte garanterat hamnar i samma trångmål igen.
Allt mindre blåögd
Nu har den här skiten drabbat mig ett tag. Jag vill inte skriva den här bloggposten nämligen, för att jag griper tag i en sorts stolthet. Jag vet vad den och den personen kommer att tänka om jag skriver om det här ämnet just nu. Jag vill inte ge den och den personen nöjet att säga "Det är typiskt honom att blogga om det."
Men. Här. Är. Jag. Ändå. För att jag tror att jag har nåt vettigt att skriva.
Jag känner en man, han är gift med en av mina vänner, som har många teorier och som gärna delar med sig av dem. En del tvingas man avfärda men ibland hittar den blinda hönan små korn, så att säga. Häromdagen när jag hälsade på paret pratade vi relationer.
- Man kan inte hänga upp sitt liv på vänner, sa han. Förr eller senare kommer de att försvinna åt olika håll.
För en månad sedan hade jag avfärdat hans resonemang som snarast kätterskt. Nu funderar jag seriöst på att ge honom rätt.
Jag är desillusionerad. Vad tjänar det till att släppa in människor i sitt liv, investera i en relation och ge allt man kan för en människa? En nyck, en missuppfattning, en utomståendes önskan kan vara tillräckligt för att hela relationen ska kastas bort utan att man får en chans att förklara sig eller anpassa sitt beteende.
Borta är chansen att stötta och hjälpa. Kvar är otillräcklighet och något oavslutat som inte försvinner på flera timmar/veckor/år.
Jag vet hur bitter jag låter och jag ska sluta nu. I stället vill jag poängtera vikten av att vi kommunicerar och pratar med varandra.
- Öjvind, när du slår mina barn är det en källa till irritation för mig. Skulle du kunna sluta med det?
- Britt-Kristin, jag misstänker att du är otrogen vilken sekund som helst. Varför tror jag det?
- Xerxes, min vän. Hur många gånger ska jag behöva säga åt dig att torka av bordet efter att du har ätit?
Små korta exempel på kommunikation som skulle kunna leda till ökad förståelse. Sen kanske man ändå väljer att slänga bort relationen, men med färre missuppfattningar och spekulationer.
Jag tror på vänskap, en kravlös sådan. Kanske att jag ändå vägrar acceptera min bekantes uttalande som en sanning. Men det blir allt svårare. Livet erbjuder alltför ofta den enkla möjligheten: att gå sin väg och blunda för de problem som bottnar i bristfällig kommunikation.
Nio nycklar till total framgång i just DITT liv
Men vi får se. Nu sitter man här i en trist design utan större inspiration. I dag blir det därför ett gäng oneliners:
1. Det är fortfarande ett stort elände att ha eget företag i det här landet. Speciellt om man inte själv har valt att starta eget.
2. Att bli ledd av Gud kan antingen innebära att köra på och vara öppen för att Gud öppnar och stänger dörrar, eller att sitta och vänta på att Gud tar tag i det hela.
3. Jag blir alltid fascinerad av handikapp och diagnoser. Funderar lite på att inrikta mitt liv mer mot att tillbringa tid med folk med speciella behov.
4. Ju mer dåligt man mår, desto färre vänner har man. Folk vill ha starka vänner.
5. Jag vågar inte riktigt stå för att jag gläds över bilismens nedgång eftersom jag har vänner som är väldigt beroende av bilindustrins fortlevnad.
6. Egoismen är den nya avgudadyrkan. Jag, mig och mitt (alternativt Vi, oss och vårt) är en ohelig treenighet.
7. Min förrförra församling, som jag har hängt i en del under sommaren, ligger mig varmt om hjärtat och jag kan på rak arm nämna fem områden i kyrkan som jag skulle kunna engagera mig i om jag bodde på orten.
8. Jag älskar att se min syster bli allt bättre på tennis.
9. De människor som mest talar om förlåtelse och försoning är ofta de som är snabbast att döma fällande domar.
That's it for today. Kanske jag utvecklar något eller några av punkterna framigenom. (Du kan ju föreslå i kommentarsfältet om du tycker att något borde utvecklas mer.)
Utan motprestation
Dagens outfit eller Jesuscommunity?
Jag har ju hamnat i ett vägskäl i livet och funderar på vilka projekt som är intressanta. En av mina tankar handlar om bloggande och sociala medier. Det kan vara dags att gå vidare.
Jag skulle vilja ha lite feedback på en än så länge ganska luddig tanke om att gå in för webbnärvaron mer seriöst. Givetvis fortfarande med kristen drivkraft, fast mer gå in för att driva besökare till bloggen och uppdatera den oftare. Till exempel finns de här möjligheterna:
1. Kristen tankesmedja av samma typ som bloggarna Aletheia eller Apg29. Kommentera nyheter, händelser och tendenser utifrån ett kristet perspektiv tillsammans med en eller flera andra personer.
2. Fortsätta skriva om församling och kyrka, fast mer utpräglat. Göra en "församlingsblogg" om 2000-talets kyrka. Ett specialområde som jag tänker mycket på.
3. Ingående beskrivningar av mitt sexliv. Koppla detta till bibelöversättningsdebatten.
4. Undervisa om kristen tro. Korta (!), bibelförankrade och pedagogiska försök att förklara Jesus med hjälp av sociala medier.
5. Använda ljud, video och bilder. Jag behärskar flera informationskanaler, varför inte utnyttja det?
6. Använda aktuella händelser i samhället för att visa varför människor behöver Jesus.
7. Starta webbaserad församling.
Man kan också kombinera två eller flera av ovanstående. Eller komma med något helt annat.
Tankar? Synpunkter? Är videobloggande uppåt väggarna? Är Israelfrågan så viktig att den förtjänar en egen blogg? Mer politik? Skriv en kommentar, maila eller ring.
Hur som helst är det kul att blogga och att hålla på med dessa sociala medier, så jag lär väl fortsätta i nån form. Och än så länge fortsätter jag här, precis som vanligt.
Jesus och det kapitalistiska USA
När ska vi fatta att staten är en katastrof för kyrkan att ha att göra med? Jag är sjukligt skeptisk till begreppet statskyrka och nu har jag fått vatten på mitt kuvert.
Några amerikanska journalister har skrivit en bok som heter God Is Back. Eftersom vi alla vet att Gud aldrig varit borta syftar titeln i första hand på religionens inflytande på samhället. Författarna konstaterar att det är omöjligt att förstå internationell politik i dag om man inte tar med olika gudsuppfattningar i beräkningarna. Allt enligt Svenska Dagbladet i dag.
Med USA som utgångspunkt kan man säga att de tendenser under 1900-talet som många trodde skulle bli religionens död - vetenskapliga genombrott och ökad utbildningsnivå bland vanligt folk - kanske mer har lett till att kristendomen har ökat i betydelse. Och anledningen till detta, menar de som skrivit boken God Is Back, är att USA inte haft någon egentlig statskyrka.
I Europa däremot, är läget dystrare för kristna. Här har vi haft statskyrkor väldigt länge. I Sverige har vi någon form av politiskt styrd kyrka kvar fortfarande. Här är vi också mer sekulariserade. Kyrkorna har inte behövt anstränga sig för att hävda sig mot andra livsåskådningar, eftersom folk har fötts in i kristendomen.
Staterna där borta har inte haft någon statskyrka, utan där har man haft något som liknat en fri marknad. Konkurrensen om människorna har varit hård. För att rädda dem har man fått vara mer effektiv än muslimer, mormoner och andra som samlar religionsanhängare.
Det här gjorde USA:s kristna genom att använda ny teknik, vara kreativa, arbeta professionellt och genom att ständigt förnya sig.
Resultatet: Hela landet genomsyras av kristendomen - på gott och ont. (Jämför med exempelvis Sverige.) Och många, många har Gud som en naturlig del av sin vardag - vilket ur ett kristet perspektiv är jättebra! (Jämför med exempelvis Sverige.) Observera att det här är två olika saker. Att krig förklaras i Guds namn är tveksamt, men att människor har en relation med Gud är oomkullrunkeligt bra.
Jag tror inte att Jesus ville vara politiker. Jag tror inte att hans rike är av denna världen. Jag tror inte på religiösa argument i politiken. Och jag tror inte på politiskt inflytande över kyrkor, teologiska utbildningar eller kristna som lever ut sin tro.
Däremot tror jag på att underordna sig civila lagar, naturligtvis. Och jag tror på att låta den personliga tron påverka beslut i livet, även hur man röstar i allmänna val.
Återigen, det här är olika saker. Det är skillnad mellan att en partiledare skulle säga sig ha Gud på sin sida och att en kristen röstar efter sitt samvete.
De länder och regioner som halkar efter i utveckling har ofta religiösa fundamentalister i sin styrning. Tänk Europa under medeltiden, Arabvärlden under sen medeltid och Kina under såväl kejsarkult som maoism under 1900-talet.
Tänk i stället om folk tilläts blomstra och lära känna Gud på riktigt. Inte underkuvas ett system utan få tag på meningen med livet. Vilka ambitioner, vilken iver och vilka idéer som skulle spira!
Ve er, älskade fariséer!
Detta om detta. Nu ska vi fokusera på fariséerna, den judiska gruppen på Jesu tid som han käftade med och som aktivt bidrog till att ha ihjäl honom.
Fariséerna finns med lite varstans i evangelierna och har en central roll när det berättas om Jesu undervisning. För att twista lite: Det som Jesus lär ut grundar sig ofta i vilket förhållande han har till fariséerna.
Jag försöker se mig själv som en farisé. Jag tror faktiskt att det är så vi ska läsa de här texterna. Jesus är ofta skarp mot fariséerna. Han kritiserar dem för både det ena och det andra. Ändå var flera av hans lärjungar fariséer.
Låt oss testa att byta ut ordet "farisé" i ett bibelstycke mot "kristen". Vi tar Lukasevangeliets 18:e kapitel. Jag kortar ner texten något.
Till några som litade på att de själva var rättfärdiga (alltså typ syndfria) och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: Två män gick för att be, den ene var kristen, den andre var parkeringsvakt. Den kristne ställde sig och bad för sig själv:
- Tack för att jag inte är som andra människor, till exempel p-vakten där borta. Jag fastar ofta och ger tionde.
Men parkeringsvakten stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet.
- Gud, var nådig mot mig syndare, sa han.
Jag säger er: Det var han som gick hem rättfärdig snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig ska bli förödmjukad och den som ödmjukar sig ska bli upphöjd.
Snipp snapp snut. Så var berättelsen slut. Vi kristna litar på att vi är rättfärdiga, eller hur? Och handen på hjärtat, vissa av oss tycker ibland att vi lever bättre än vissa andra människor. Alltså gäller den här liknelsen många av oss, åtminstone ibland.
Kom som du är. Men om du inte blir som oss inom ett par månader efter att du joinat vår gemenskap, så ska du nog söka dig nån annanstans. Så brukar vi lite skämtsamt säga att vi säger i kyrkorna. Om det är sant så är det ju lite fariseiskt kanske.
Jag tror att mycket handlar om att kunna se på oss själva med rätt perspektiv. Vi är fantastiska, skapade övermåttan underbara och älskade sådana vi är. Men vi har väldigt lätt att vara högmodiga. Och här kan vi behöva jobba på att rätta till våra perspektiv lite.
Hur vore det om vi insåg att ingen är perfekt och att Jesus kom för att kalla syndare i första hand, inte rättfärdiga? Då skulle vi kanske själva bli rättfärdiga på kuppen.
Philia
Jag vet att jag är tjatig men vänskap fascinerar mig. Vänskapen är vacker och värd att kämpa för. Samtidigt är det mina vänner jag kan bli mest förbannad på, som kan gå mig mest på nerverna och som kan såra mig mest.
Jag konstaterar att det är komplicerat. Som för min socialt kompetenta polare som försökt hitta vänner sedan hon flyttade till huvudstaden. Hon förstår inte att det ska vara så svårt. Nu är hon mammaledig och håller på att krypa ur skinnet.
Som tur är har hon hittat en grupp på internet för personer i just hennes situation (engelskspråkiga mammor i Aspudden). Nu hoppas hon på den. Hon har fått bra kontakt med människor i Göteborg, Storbritannien och Frankrike. Men inte i Huvudstaden. Hon är frustrerad efter alla försök. Vänskap = komplicerat.
Jag konstaterar också att det är komplicerat när jag tänker på den person som jag stötte på, och som jag berättade om för några bloggposter sedan. Det gick ju hyfsat att uppvakta (har jag hört från säkra källor) men när jag försökte vara vän med henne efteråt blev det bara fel. Det berodde om inte annat på misstag från min sida, självklart, men jag skulle hävda att historien visar att det gick smidigare att stöta på personen än att vara vän. Vänskap = komplicerat.
Och så kan jag dra slutsatsen att det är komplicerat när jag tänker på min framtid. Jag ska tillbaka till hemstaden ett tag. Där finns många människor som jag en gång i tiden umgicks regelbundet med och som jag ser som mina vänner.
Men man säger att man aldrig kan återvända till en stad. Att den stad som man lämnade inte finns kvar. De människor som finns där har en förändrad livssituation, gör olika val nu än de gjorde förut och prioriterar annorlunda. Även om just min hemstad faktiskt kan ge sken av att ingenting förändras så tror jag att flera av mina vänner där har rört sig i livet.
Förr bestämde vi något i kyrkan under fredagskvällen och hängde de flesta lördagarna. Vi umgicks i ett gäng. Så var det i alla fall för mig som bodde utanför stan och inte kunde träffa folk annars. Hur som helst tvivlar jag på att folket där lägger upp sina liv på samma sätt numera. Mina jämnåriga går knappast på kyrkans ungdomskvällar.
Inte heller tror jag att polarna där hemma lever ett lika socialt intensivt liv som jag gör. Eller hur man ska uttrycka det.
Jag får ofta en tanke på dagen om att träffa någon speciell person jag känner. Sedan skickar jag ett sms på eftermiddagen eller ringer och kollar om vederbörande vill fika, äta middag eller hänga i någon lägenhet. Om det inte funkar kanske vi bestämmer en tid en annan dag. Annars kanske jag hör av mig till någon annan.
Ibland, men inte lika ofta, hör någon av sig till mig för att hitta på något. Även om de flesta av mina vänner planerar sina liv några dagar i förväg.
Så lever jag, men jag tvivlar på att det är något som går hem hos folket där hemma. Det går ju inte alltid hem i huvudstaden heller ...
Flytten kan komma att bli ganska permanent, förresten. Jag har sökt ett jobb i hemstaden. Det ska bli intressant i så fall. Här är jag ganska - eeh - lätt att få kontakt med. Jag har flera gånger blivit kallad översocial och påstridig. Och det har nog stämt under vissa perioder.
Till mitt försvar ska jag säga att jag bor ensam. Min familj bor 50 mil bort. Jag är singel. Jag har alltså ingen kombo, inga familjemedlemmar och ingen flickvän som jag alltid förväntas hänga med. Däremot kan jag lätt räkna upp 20 vänner i staden som jag träffar mer eller mindre regelbundet. Dessa är mitt icke-internetrelaterade sociala liv och min kontakt med mänskligheten.
Missförstå mig inte. Jag gillar att vara ensam också, åtminstone nuförtiden. Men jag är i princip alltid ensam minsta halva dygnet oavsett hur mycket jag träffar mina vänner, så jag fyller den kvoten ganska lätt i det vardagliga livet.
Om jag flyttar förändras det här radikalt eftersom jag får mycket närmare till familjen. Undrar hur jag själv kommer att förhålla mig till de gamla vännerna. Hoppas att jag behandlar dem väl.
Men som sagt, vänskap är komplicerat. Man växer ihop och man växer ifrån. Relationen förändras.
Ibland frågar jag mig själv "Varför är jag vän med den här människan?". Jag får i de lägena lätt att fokusera på personens svaga sidor. Men svaret kommer alltid omedelbart: Därför att kärleken tvingar mig. Vänskapen är inget jag väljer.
En människa dyker upp i mitt liv och jag upptäcker att personen blir min vän. Att jag börjar be för personen. Att jag intresserar mig för vad personen gör. Att jag gläds med personen och uppmuntrar i framgångar. Att jag beklagar personens motgångar och kämpar tillsammans med honom eller henne för att övervinna hindren. Där finns vänskapen, den vackra, den bärande, den fascinerande och den komplicerade.
Vänskapen som grundar sig i en kärlek som inte kan förklaras. Inte konstigt att det blir komplicerat. Inte konstigt att det gör ont ibland, att man gör sig sårbar ibland och att man ibland rusar blint in i relationsmässiga faror.
Michael
Den här posten har legat på min dator ett bra tag nu. Jag har varit utan internet. Postar den nu i alla fall, även om den tajmar lite fel.
---
Visste du att Michael Jackson är död? Nä, jag tänkte väl det. Jag tänkte plita ner några rader om detta innan någon annan gör det. Det kanske blir någon notis någonstans i samband med begravningen.
Jag kommer på mig själv med att faktiskt sörja honom. I flera dagar nu har jag gått runt och känt mig tyngre, lite dämpad. Kan det vara sån där sympati som jag hört så mycket om?
JACKSON DÖD. Så vaknade jag i går. Då hade Svenskan hastigt satt ihop någon sida om honom och bytt ut sin förstasida. I dag hade tidningen 13 sidor med bakgrundsmaterial och Andres Lokko-krönika. Och min reaktion är, som sagt, en sorg som motsvarar någon man faktiskt känner, en bekant som kanske inte är ens vän men som ändå lämnar ett tomrum efter sig.
Så har jag inte tänkt om andra kändisar. Och jag är inget fan heller. Men att självaste Michael trillar av pinn utan förvarning, det lämnar en minimal chock.
Jag tillbringar mitt yrkesliv på nätet och har tappat räkningen på alla banala kommentarer som folk postar. Högstämda, skruvade, anspelningar på Jacksons musik och brottsanklagelser. Jag slås dels av hur pliktskyldiga en del kommentarer verkar vara, och dels av hur negativa vissa är. De pikar som delas ut motsvarar på ett sätt de som Johannes Paulus II fick när han dog, framför allt i Sverige.
"En hel del barnänglar är nervösa i kväll" skämtade någon efter dödsbudet. Plumpt, självklart. Samtidigt förståeligt om någon som gjort parodi på sig själv under 20 års tid.
Jag är född för sent för att ha upplevt Jacksons musik när den kom. Jag har lyssnat på den på samma sätt som jag lyssnat på Modern Talking, Jimi Hendrix och annat gammalt 80-talsarv som tillhör allmänbildningen. Och jag har fastnat för flera av Michael Jacksons låtar. Men framför allt har jag upplevt honom som uthängd och mobbad person, inte som musiker.
Under min livstid har Michael Jacksons nyheter inte handlat om skivsläpp i första hand. Hans handlingar har ifrågasatts - ibland med rätta. Även hans promenader med sina egna barn har granskats under lupp. Han har levt i en situation som kan göra vem som helst galen. Jag har bara sett liknande ingående bevakning när det gäller Britney Spears. Och så var ju hon också wacko ett tag.
Mitt i allt detta finns alltså personen. En ensam människa som aldrig kände sig hemma. Som dog i ensamhet. Men som egentligen delar öde med så många.
Jacksons öde, med all tragik det innehåller, gör mig nedstämd och jag önskar att livet skulle vara mindre orättvist. Inte alla som utstrålar samma desperation som honom är lika rika och säljer lika många skivor.
Älska mig, acceptera mig, bekräfta mig, ta mig för den jag är och för alla mina fel och brister. Det är en bön som vi möter hos många. Ibland ser vi dem och hör dem inte. Ibland ser vi dem och hör dem bara när bönen tar sig bisarra uttryck. Eller när folk börjar skrika så att vi blir irriterade. Eller när det är för sent.
Kött är också människor
Inte en särskilt svår fråga, kan man tycka. Det beror på hur man definierar "kristen". Jag skulle säga, att bara du själv kan veta om du är kristen eller inte, därför att det hänger ihop med din personliga tro. Gärningar spelar därför ingen större roll när jag avgör om du är kristen eller inte, utan bara din egen bekännelse. Därför kan du alltså göra de mest vidriga saker och ändå vara kristen. Oavsett om det är en vidrig sak att äta kött eller om det inte är vidrigt kan du alltså kalla dig kristen, enligt min definition.
Puh, då har vi rett ut det. Såvida inte du har en annan definition av att "vara kristen" naturligtvis.
Frågan om djurätandet är aktuell för mig personligen. Jag funderar på att lägga ner köttet. Därför att jag frågar mig själv om jag, utifrån mina värderingar och den tro som jag har, kan kombinera min utlevda kristna tro med att äta döda kossor, grisar och minderåriga hönor.
Kan jag vara kristen och äta kött?
Jag tror att Jesus har dött för alla dumheter jag har hittat på, både förr och senare. Jag tror att han gick så långt det var möjligt att gå för att rädda mig. Och jag är tacksam för det. Jag älskar honom för det. Och jag låter kärleken till honom få konsekvenser i mitt vardagliga liv.
Till exempel avstår jag från alkohol, olaglig nedladdning och att läsa människors dagböcker. Jag låter bli att ljuga, stjäla och bli arg på folk. Det är beslut som har direkt koppling till att jag dels tror att det får bra konsekvenser att avstå och dels att jag tror att det är emot Guds vilja. Genom att göra sådant som jag tror att Jesus har lidit för, så tror jag att jag är taskig mot Gud själv.
Folk som känner mig vet att jag har druckit alkohol, laddat ner både musik och film, läst dagbok, ljugit, stulit samt blivit fly förbannad på mina medmänniskor. Jag kommer att göra sådant som jag vet är fel även i framtiden. Det är väl det som kallas "den köttsliga naturen".
Nu börjar jag få svårt att värja mig mot argumenten till att ha vegetariska matvanor. Miljön förstörs, dricksvattnet går åt, energin likaså, oskyldiga djur dör och hälsan blir sämre. Säger dom. Om allt det där stämmer, ska jag då verkligen fortsätta att käka hamburgare "för att det är gott"?
Jag har vänner som pläderar å det starkaste för att vi ska "njuta av skapelsen". Jag har vänner som anser att vi "våldför oss på skapelsen". Jag har vänner som har varit vegetarianer och sedan slutat med det. Jag har vänner som blivit veganer över en natt.
Nu har jag ätit vegetarisk mat i några dagar, samtidigt som jag grubblar över ett eventuellt beslut. Vi får se vad som händer och vart man landar. Kanske fortsätter jag med vegomaten "för att det är gott".
Att ta sig igenom vänskapens minfält
Ok, jag vet att jag har frågat förr - men jag fortsätter den här envisa kampen för att jag tycker att den är nödvändig. Hur ska man bära sig åt för att bli vän med någon av motsatt kön? Fyra exempel:
Träffar en tjej på en fest. Pratar och har trevligt. Efter några månader ses vi igen, den här gången i kyrkan. Hälsar snabbt, märker ingen otrevlighet. Kul att träffa henne igen. Addar människan på facebook så småningom. Vi har inte särskilt mycket kontakt där. Efter ytterligare några månader föreslår jag att vi lär känna varandra mer med orden "vem vet, vi kanske kan bli vänner?". Får kalla handen. Tänker inte gå in på hur hon uttrycker sig.
En annan tjej hänger i samma kyrka som jag. Vi missförstod varandra en gång kan man säga, men allt verkar så småningom bli frid och fröjd. Vi har grymt trevligt när vi ses på fester och i andra sammanhang. Jag föreslår att vi ska ses, poängterar att jag "är bara ute efter vänskap" - och får kalla handen. Tänker inte gå in på hur hon uttrycker sig.
Blir intresserad av en tjej (som jag faktiskt blivit kompis med). Stötte på henne så gott jag kunde, med viss framgång. Det kunde kanske ha blivit nåt men det ser inte ut så. Vi är fortfarande vänner. Jag är till och med vän med hennes katt.
Träffar en kille genom gemensamma kontakter. Vi har båda föreslagit att fika och ses när vi har träffats på fester och i andra sammanhang. Häromdagen satte vi oss spontant på Café 60. Vi är på god väg att bli goda vänner (och är inte intresserade av någon annan typ av relation heller btw).
Om jag försöker bli polare med en kille kan det gå ganska lätt. Om jag blir intresserad av en tjej finns det vissa do's och dont's att hålla sig till. Men om jag ska försöka smöra mig till ett platonskt förhållande med någon med två x-kromosomer är det förbålt svårt. Missförstånd, misstankar och 47 dödsfällor kantar vägen fram till vänskapen.
Självklart är det här tydligast i frikyrkliga kretsar. Jag har fått höra både det ena och det andra som skäl till att folk inte vill bli vän med mig. (Favoriten är nog "Jag ska gifta mig.")
Så nu efterlyser jag säkra metoder för att få till kompisrelationer med kvinnor. Hur gör man?
Jag har testat det mesta. Jag har föreslagit lunch, fika, promenader och middagar. Jag har varit avvaktande, ignorant och påstridig. Jag har bjudit med på fester, sagt "haka på" när jag ska träffa någon annan, tipsat om konserter och föreslagit möten på tu man hand. Jag har ringt, sms:at, msn:at, mailat och pratat ansikte mot ansikte. Jag har varit trevlig, inåtvänd, generös och snål. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen.
Det där sista var Paulus. Fast bibliska principer funkar inte heller bra. Inga jag har upptäckt hittills i alla fall. Inte funkar det att göra tvärtemot vad jag skulle göra om jag stötte på någon heller.
Vänskap är superbra. Man kan inte ha för många bra (!) vänskapsrelationer. Där har vi min grundtes. Och jag är inte ute efter anledningar till att folk är emot kille-tjej-vänskap. Jag vet att det finns människor som har den åsikten.
Gud ska döma mellan mig och er en dag. Nä, skojar bara. Ni får väl tycka så tills vidare. Det är en annan debatt.
Det jag undrar över nu är HUR man kommer över den här könsbarriären och utvecklar en naturlig vänskap. Alltså: OM det är positivt att bli polare med någon av motsatt kön (vilket jag alltså tror), hur ska man då gå till väga?
Till sist. Jag är väldigt tacksam för mina kvinnliga vänner. Elin, Mimmi och ni andra som jag inte vågar nämna på bloggen är underbara och betyder väldigt mycket för mig.
Kristendom = demokrati
Jag tycker att demokrati är fint och viktigt, även i kristna sammanhang. Ibland får mitt engagemang för demokrati konsekvenser. Till exempel har jag gått från att vara medlem i en frikyrkoförsamling till att inte längre vara det.
Här följer ett litet försvarstal för demokratin i församlingen, med anledning av att den utmanas av många kristna. Man anser bland annat att demokrati inte fungerar i Guds rike och att Bibeln skulle tala emot demokrati. Vilket är dumheter.
Men först behöver vi ta fram en definition av vad vi menar när vi talar om demokrati. Några av de argument som oftast framförs mot detta går nämligen ut på att "saker dras i långbänk", att "det inte skulle funka om alla skulle vara med och bestämma precis allting" och att "man inte kan rösta om allt".
Demokrati betyder som bekant "folkstyre" och har funnits länge i olika former. Demokratin är under utveckling lika beständigt som den är ifrågasatt. Sällan har "folkstyrets" konsekvenser välkomnats i alla läger. Allra minst bland de som redan bestämmer. I demokratin ligger nämligen en grundläggande tanke om att makten ska delas.
Till demokratin hör rättigheter och grundläggande principer. Jämlikheten är en av dem. Yttrandefriheten är en annan - rättigheten att säga sin mening och ifrågasätta. Det är den sistnämnda som först får stryka på foten när demokratin utmanas. Och kanske är det också den som vi mest frivilligt och fortast ger upp.
Tillsammans ger yttrandefriheten och jämlikheten en grogrund för samtal, idéer, utveckling, mångfald, utbyte och andlig vägledning som inget annat styrelsesätt kan mäta sig med, oavsett framgångar för australiska jätteförsamlingar.
Demokrati handlar inte i första hand om utskott, kommittéer, voteringar, rotundor och byråkrati. Allt sådant är blott mer eller mindre lyckade verktyg för demokratin - som också bör ifrågasättas. Demokrati handlar om varje människas unika värde, att varje individ ges möjlighet att ta del av och bidra till det som är så bra som möjligt för så många som möjligt.
Låt oss nu kolla på Bibeln. Vad ser vi?
Jo, att varje människa har ett unikt värde, så stort att Skaparen fann det värt att gå i döden för oss.
Att vi lever i ett allmänt prästadöme där varje kristen äger söners rätt och i frimodighet kan frambära offer inför Gud.
Att samtal och diskussioner förekom frekvent i den första församlingen.
Att starka apostlar, som exempelvis Paulus och Petrus, utförligt redogör för sina argument och sina tankebanor, i stället för att bara hävda gudomlig auktoritet.
Att Jesu undervisning ofta sker i form av samtal och fråga-svar.
Att ingen skillnad längre görs mellan jude eller grek, man eller kvinna, fri eller slav, utan att vi alla är ett i Jesus Kristus.
Visst ska vi ha ett ledarskap. Vissa människor är jättebra ledare. Vi bör tacka Gud för alla som klarar av att entusiasmera, undervisa och vägleda oss samtidigt som de tvättar våra fötter. Det är ingen lätt uppgift.
Makt är farligt. Makt korrumperar. Makt lockar med mer makt. Och i makten finns en enorm frestelse: att inkränkta på yttrandefriheten, jämlikheten eller andra demokratiska grundläggande principer för andra människor. Så är det också i kristna församlingar, oavsett hur "demokratiska" de är på pappret.
Någon har sagt att demokratin egentligen är ganska dålig, men att alternativen är väldigt mycket sämre. Jag håller med, men skulle vilja påstå att demokratin är desto viktigare i våra församlingar än i exempelvis det militära eller i näringslivet.
I kyrkan görs inskränkningar av demokratin i Guds namn. Där tystas människor med argument som "Jag tror inte att Gud vill att du frågar det där" eller "Så säger Herren: Om du skriver det där i en tidning kommer den drabbas hårt ekonomiskt".
Jag har sagt det förr och jag kommer fortsätta att älta denna enkla slutsats: Den bästa miljön för ett starkt, apostoliskt ledarskap är i en demokrati.
Nåd över allt förnuft
Kan inte sova. Ligger och tänker på en bra bok jag läser just nu, på relationer, på bröllopet jag planerar, på veckans arbete, på hur jag har det med Gud, lite till på relationer och på Anders Eklund.
För ett tag sedan avgjordes tävlingen Årets bild. Ett av nyhetsfotografierna som belönades visade en svartbränd fläck på marken, platsen där en 9-årig flickas skändade kropp hade legat. Anders Eklunds offers kropp, efter att han hade "blivit elak" eller hur han nu uttryckte det.
Sånt ligger jag och tänker på. Jag måste vara sjuk.
Men så fortsätter tankarna att vandra. Till Jesus. Och hur är det nu, har inte han tagit världens synd på sig? Har inte han, detta rena offerlamm, gjorts till ett med synden? Under påsken, om jag inte minns fel.
I så fall var Jesus ett med Anders Eklund på korset. Jesus var (är?) en lastbilschaffis med dragning åt bestialiska pedofilmord. Och honom ser jag som min bästa vän. Jag måste vara sjuk.
"Jag var i fängelse och ni besökte mig" säger Jesus till de rättfärdiga. De frågar förbryllade när detta skulle ha inträffat. "När ni gjorde det mot någon av mina minsta bröder" säger Jesus.
Han identifierar sig med folk i fängelse. Med fångar som Anders Eklund.
Läser vi vidare i Bibeln visar det sig att han har dött för Eklunds skull och frikänt honom. Trots Svea rikes lag, all världens samlade moral och det omänskliga i mannens beteende vänder sig en blödande, piskad och hånad Jesus från Nasaret till Anders Eklund.
"Sannerligen, du ska vara med mig i Paradiset." säger han.
Och en sån absurt liberal Jesus överlämnar jag mitt liv till. Jag måste vara sjuk.
Inte bara Eklund blir fri från synd av Jesus. Josef Fritzl, Hagamannen och Hitler får samma bemötande. Till och med jag.
Det är ju oerhört.
I bakvattnet av en katastrof
Det är dags för den här bloggen att bli allvarlig. När tillvaron välts omkull finns inte utrymme för trams, flams och oordnade diskussioner.
Först och främst har jag en fråga: Finns det något sätt att rädda en tröja i ull som man råkat krympa i tvätten? Alla förslag mottages tacksamt.
Jag vill inte gå in på detaljer här. Låt oss bara konstatera att det tydligen stod handtvätt på tvättrådslappen och att den hamnade med övrig 40-graders kulörtvätt i maskinen. Tydligen var den relativt nyinköpt (svindyr) och übersnygg också.
Ett dygns tvättångest leder mig spikrakt till en punkt där jag gärna vill skylla ifrån mig på någon. Och håll med om att jag nu ställer en berättigad fråga:
Varför - VARFÖR - har inte utvecklingen gått framåt mer på tvättfronten de senaste åren?
Mänskligheten gör stora framsteg såväl biokemiskt som tekniskt. Läkemedels- och it-branschen är finfina bevis på detta och har revolutionerat vår världsbild bara under min livstid. Värktabletter letar själva upp var jag har ont (det säger reklamen så det måste vara sant) och all världens musik är fritt tillänglig, bara några musklick bort på the internets (åtmminstone om dom där skivbolagen kunde komma in i matchen nån gång).
Men tvättmaskinerna letar inte själva upp några fläckar, direkt. Klädernas självrengöringsteknologi slår oss inte med häpnad. En oförklarligt stor andel av arbetet måste fortfarande utföras analogt. Varför har det inte hänt mer?
* Varför måste jag dosera tvätt- och sköljmedel själv?
* Varför bör i princip alla mina plagg tvättas på olika sätt om man ska gå efter tvättråden?
* Varför måste jag tömma luddfiltret manuellt?
* Varför finns inget vakuumrör från min garderob till tvättstugan och tillbaka?
* Varför är kläderna så skrynkliga när jag tar ut dem?
* Var finns ångra-knappen vid krympnings- och missfärgningsmisstag? (Ctrl-Z skulle också vara ok)
* Varför innehåller inte tvättrådslappen en interaktiv steg-för-steg-guide?
* Varför tillverkas fortfarande vita kläder av sådana tyger som inte klarar av att tvättas tillsammans med andra färger?
* Varför är det (enligt vad jag har hört) extra krångligt att tvätta behåar i tvättmaskin?
Ibland känns det som att jag lika gärna kan gå ner till en sten vid sjön och skrubba bort smutsen medelst svordomar, likt Linus-Ida eller annan back-to-the-ages Astrid Lindgren-figur.
Det finns utvecklingsmöjligheter i tvättindustrin.
Här vaknar en liten feminist i mig. Hon har horn, eldgaffel och brukar få mig att sucka över genusfördelningen bland trosrörelsens pastorer. Hon, den lilla feministen i mig alltså, undrar bittert hur det hade sett ut om män historiskt sett varit ansvariga för hushållssysslorna.
I så fall hade fjärrkontrollen till tv:n haft en knapp för "tvätta" - och ett tryck på den skulle vara allt som krävdes för att kläderna skulle bli rena, torra, vikta och inlagda i garderoben.
När nu feministen har sagt sitt suckar jag lite förnöjt och tänker att det nog inte är mitt fel att jag numera inte kan pressa igenom mina inte särdeles muskulösa armar genom ärmarna på den mörkblå dieseltröjan. Det är det däringa manssamhällets fel.
När kramade du en blatte senast?
Varje dag flyttar mängder av människor från ett land till ett annat. Samtidigt reser ännu fler internationellt, för att inte tala om de miljoner som kommunicerar med någon i ett annat land. Världen krymper, brukar vi säga, i takt med att bredbandsuppkopplingar och charterrutter blir allt vanligare. Av praktiska skäl har vi lokalt styre, liksom vi försöker lära oss språket som talas på den plats dit vi flyttar, men annars suddas gränserna ut mer och mer.
I den här världen finns landet Sverige. Här uttrycks med jämna mellanrum bestämda åsikter om folk som flyttar hit från andra länder. En vanligt förekommande tanke är att människor i Sverige ska vara "svenska".
Att vara "svensk" är inte lett (förlåt, lätt menar jag). Den "svenska" kulturen, folkhemsandan, mentaliteten, välfärden, folksjälen, väderleken etcetera bör bevaras, hävdar man. Ty i de andra länder där "dom" bor är allting sämre, det vet man ju. Där finns inga shopexpress-avläsare, fikaraster med singoallakex, publicservicekanaler som visar fotbolls-vm, institutioner för genusvetenskap, kommunala musikskolor, amy diamondar, maxrestauranger, friskisochsvettispass eller frukostar med mjölk. Blott Sverige svenska krusbär har.
"Dom" som kommer hit och har mage att begära utrymme i ett av världens glesast befolkade länder bör därför hålla sig väl gömda i närmaste betongförort till dess att "dom" medelst sfi-kurser acklimatiserat sig till vemodet och lagomheten. Först när de skaffat dialekt, fast inkomst och volvo-kombi kan de på nåder tas upp i "svenskheten".
Den som begår brott eller uppför sig illa får snart se sig representera samtliga Sveriges invandrare. För såna är dom. Jo jo det vet man ju, det ligger ju i deras kultur, religion och uppfostran. Håll hårt i bordssilvret, sätt trippelt rattlås på bilen, gå inte ensam när du går igenom deras områden. Ut med packet. Tvi, ni svartmuskiga män, som river ner det som generationer av riktiga svenskar byggt upp. Vad är det för fel på er, är ni samer eller nåt?!
Faktorer som uppväxtmiljö, ekonomisk situation, integrationspolitik och personliga diagnoser tänker vi gärna bort. För siffrorna talar ju sitt tydliga språk – "dom" är överrepresenterade i brottstatistiken. Inte så att vi har något emot dem egentligen, vi bara tycker att de hör bättre hemma i sitt eget land. Så att vi slipper alla våldtäkter här i Sverige.
Suck, jag blir så trött på dessa "svenskar" och den här "svenskheten". Vi är ändå på nåt sätt världsmedborgare i första hand. Om jag får för mig att söka lyckan i ett annat land så skulle det vara fantastiskt skönt om folk bedömde mig för den jag är och inte utifrån fördomar. Och om jag missköter mig så ska jag - ingen annan! - ta konsekvenserna.
Vad vi i stället ska göra, kära medmänniskor som befinner sig i regionen Sverige, är att... ta varann i hand och sjunga We shall overcome.
Nej, skämt åsido. Vi ska komma ihåg att världen förändras och vi med den. Lägg bort det här med integration i betydelsen "Dom ska bli som oss". Ta några steg in i det nya Sverige. Käka baba ganoush, kalla polisen för aina, köp kläder i Kista centrum, plocka blåbär för svältlön, klipp dig för 99 kronor, skaffa 50 kusiner – integrera dig själv!
Och du, misströsta inte om du nån gång saknar det gamla folkhemmet: Kinamaten i Sverige kommer alltid vara svensk.
Ge Blondinbella kärlek
Bloggkollegan Blondinbella är en karaktär som får ta emot både det ena och det andra personangreppet på nätet. Hennes blogg är måhända något mer kommersiellt inriktad än min, så därför söker bloggföretaget samarbetspartners. Senast ville hon få gratis mat via företaget Ekolådan. (Läs mer på Dagens media.)
Tilltaget bemöts av både ris och ros. Bland riset finns följande empatilösa exempel:
Brolle Bro: "Patetiskt. Hon går ut med att hon snart är ekonomisk oberoende. Men gratis frukt och grejer ska hon allt ha!!! Låt mig skratta....... Det stämmer visst med att de med mycket pengar är girigt folkslag."
Micke G: "Hur pinsamt är inte detta. Blondin bimbo fixa dig ett riktigt jobb. Hybris."
Hasse Z: "Jag saknar ord! Hur djävla patetiskt får man bete sig. Hela skiten stinker unken snikenhet spm passerat alla gränser för trovärdighet. Detta är t.o.m värre än vad bröderna Bäver håller på med på sin ap-sida och det trodde jag inte var möjligt."
Per F: "Jag kan tänka mig att sponsra denna blonda lilla sak md en miljon sek, kontant. Mitt enda vilkor är att jag slipper höra talas ngt mer om henne, ellerngn i hennes omgivning. Har dom ingen självrespekt alls?"
C: "haha men hjälp. hon tjänar alltså 300 000-400 000 kr/månaden på bara annonserna. hon shoppar skor och kläder som bara den och har nu köpt en lägenhet i stockholm, MEN HON HAR INTE RÅD ATT KÖPA MAT? eller vad? läste att hon tiggde efter skidkläder också.. HAHaHHAh asså patetiskt. hon är utöver patetisk en sån jävulskt tråkig människa!"
Andreas: "Hennes blog är pinsam, hoppas hon granskas ordentligt. Komiskt att hon vill bli jurist."
Dessa utvalda axplock har en del gemensamt:
- De sticker ut som de mest nedlåtande kommentarerna på Dagens medias artikel.
- Deras alias antyder att de är skrivna av män.
- Begreppet "förståelse" är inte direkt ett ledord
- Jag törs lova att personerna som skrivit kommentarerna inte skulle uttrycka sig på samma sätt om de pratat med Isabella Löwengrip öga mot öga.
Jag tror att internet skulle vara mycket trevligare om bloggkommentatorer och andra kunde ställa en enkel fråga till sig själva innan de postade sina alster. "Hur skulle jag tänka om någon skrev så här om mig?"
Nu moraliserar jag, jag vet. Vi har alltid ett val att göra - att sprida hat eller att inte göra det. Vi kan tycka att en bloggare förtjänar spott och spe. Men vi kan samtidigt välja att behålla det för oss själva. Och så kan vi komma med konstruktiv kritik och förklara hur personen ska agera i stället. Om vi nu själva är så mycket bättre.
Hitta den blinda hönans korn
Här stod det tidigare en post från den första februari. Men nu har en polare hört av sig och känt sig sårad av texten, så därför har jag tagit bort den.
Jag tror på yttrandefrihet men jag tror också på vänskap. I just det här fallet väljer jag, av hänsyn till min kompis, att ta bort inlägget.
Jag vill dock poängtera att jag aldrig menat att såra eller förtala någon.
Bibelsyn (eller: Är Johannes dum i huvudet?)
Jag grundar min kristna tro på Bibeln och på Den helige ande. För mig är det mycket bättre än att låta folk få tala om för mig hur jag ska tänka och leva. När jag lyssnar på predikningar och annat så tillämpar jag det som sägs först efter att vara säker på att det går i linje med Den heliga skrift.
Bibeln är en gammal bok. Den skrevs innan jag föddes. Den svenska översättning jag läser gavs ut för ganska exakt tio år sedan. Ibland märks åldern på den gudomliga antologin tydligt. Och ibland vet man inte alls hur man ska förhålla sig till texterna.
Jag har traditionellt försökt hålla mig så nära en bokstavlig tolkning som möjligt. Men ibland stöter jag på passager som är näst intill omöjliga att ta på allvar.
Låt mig ta ett aktuellt exempel. Det kommer från en anonym pamflett som fått namnet Första Johannesbrevet. (Den största anledningen till namnet är att stilen i brevet liknar Johannesevangeliet, om jag förstått det hela rätt.)
Mina stilistiklärare hade totaldissat Första Johannesbrevet. Gör om, gör rätt, hade de sagt om jag skrivit det, och skickat hem mig med förmaningar om att undvika störande upprepningar och långa tillkrånglade resonemang.
Mitt exempel kommer från kapitel 3, vers 9. Det är ett statement som är lite av ett tema i brevet - alltså inte en vers ryckt ur sitt sammanhang.
"Den som är född av Gud syndar inte, ty Guds säd förblir i honom. Och han kan inte synda eftersom han är född av Gud."
Varför är det här märkligt? Därför att kristna människor syndar. Alla gör det. Så här skulle en logisk uppställning se ut:
Tes: Att vara kristen är samma sak som att vara född av Gud (definieras bland annat i samma kapitel, i vers 2)
Tes: Kristna människor syndar (enligt empirisk undersökning)
Slutsats: Den som är född av Gud syndar.
Tes i 1 Joh 3:9: Den som är född av Gud syndar inte.
Slutsats: Det är något skumt med 1 Joh 3:9 - eller alla andra bibelverser som talar om kristna som födda av Gud.
Ni ser mitt dilemma här: Jag vill följa Bibeln och tycker mig se Bibeln som Guds ord, men sådana här verser får mig att vilja ta fram rödpennan och sätta en parentes runt dem.
Väldigt få människor är bokstavstroende. De flesta som påstår sig vara det bortser ändock från bibliska uppmaningar avseende frisyrer, manteltofsar och etnisk rensning. Någonstans upprättar vi alla vår egen historiska skräpkammare, i vilken vi gör oss av med sådant som inte angår oss.
Samtidigt är Bibeln en ovärderlig källa till kunskap om Jesus, Guds plan med världen och de fallgropar som vi människor tenderar att trilla ner i. En kristendom med för stort avstånd till de bibliska texterna är livsfarlig. Det är Bibeln som berättar om uppståndelsen, om skapelsen och ger en introduktion till att förklara vad som hände på Golgata.
Om vi drar det hela till sin spets blir frågan: Vad kan vi lita på i Bibeln?
Kanske är det som vissa säger, att vi ska söka oss mot en mer mytisk hållning. Kanske var uppståndelseberättelsen ett sätt att försköna en vanlig man som startade en ovanlig rörelse. Kanske var berättelsen om jungfrufödseln ett sätt att skapa intresse kring religionsinstiftarens person genom en extravagant födelse enligt antikt berättarmönster (jämför exempelvis med Akilles).
Och kanske har jag redan nämnt svaret i inläggets början. Kanske leder Den helige ande varje enskild människa som ärligt söker svar i Guds ord. Då är det okej att vissa gånger blunda för vissa texter och att låta skavanker i texterna passera.
De 10 största missuppfattningarna om kyrkan
Visst är en dynamisk församling något att räkna med i samhället, och visst kan stora grupper av kristna påverka samhällsdebatten. Men Guds rike är inte av denna världen. Kyrkan ska fungera under samhället, inte utföra samhällsfunktioner. Kyrkan ska inte viga folk, bevara kulturminnen, tillsätta kungar eller driva in skatt. Politik och stat ska vara för sig, tro och Gudsrelation för sig.
2. Avskildheten
Lilka lite ska kyrkan bilda sin egen subkultur och uppmana sin population att inte beblanda sig med otroende. Kyrkan ska influera och influeras, med andra ord ha en relation med det omgivande samhället. I Guds rike går kristna på krogen (om de vill det) och är multikulturell. I världen, inte utanför.
3. Stillheten
För många är kristendomen och dess byggnader tillfällen för att stanna upp och sitta ner. Men Guds rike är på frammarsch. Lärjungaskap handlar om att följa Jesus - han befinner sig ständigt på vandring. Ingen fara om du vill hålla ett långsamt tempo, men det är viktigt att du rör dig. Dynamik.
4. Högtidligheten
Pretentiösa ceremonier är onödiga och skapar distans. Guds rike är informellt, avslappnat och har fötterna på jorden.
5. Framträdandena
Uppdelningen mellan publik och medverkande är mycket märklig. I Guds rike har alla något att bidra med - en sång, en psalm, ett ord, en vers.
6. Reglerna
Visserligen sa Jesus att vi skulle lära varandra att hålla hans bud. Men viljan att hålla dessa bud måste komma inifrån för att det inte ska bli lagar som vi lägger på oss. I Guds rike utförs heliga handlingar av människor som har förstått vad handlingarna innebär och varför just de ska göra på just det sättet. Inte för att en pastor har sagt att man inte får ha keps i kyrkan.
7. Kontrollen
I stället för att släppa loss kreativa och kunniga krafter så tenderar vi att låsa människor och placera in dem i fack. Det här grundar sig i mänsklig stolthet. I Guds rike tar vi steg i tro och bryr oss inte så mycket om att det kan gå fel ibland. Det vi måste komma bort ifrån är att presentera predikanter, sångare etcetera som "Det här är något perfekt som representerar hela kyrkan" i stället för "Det här är en människa som ger uttryck för sin tro. Pröva och ta emot det som är gott." Då gör det inte så mycket om någon predikar fel, tar upp kollekt i fel ordning eller spelar trummor i otakt. Se punkt 5.
8. Byggnaden
Det tål att upprepas: Inga hus är heligare än andra. Guds rike finns inte i kåkar byggda av människohand, utan i varje troendes hjärta. Det är din kropp, din själ och din ande som är helig – inte pastorsexpeditionen, podiet eller tältduken.
9. Den obligatoriska närvaron
Du blir inte kristen av att gå i kyrkan, lika lite som du blir en hamburgare av att gå på McDonald's. Av många anledningar bör du ha en andlig gemenskap, men hur den ser ut är upp till dig. Bara för att en kristen sällan går på gudstjänster på söndagarna betyder det inte att han eller hon har problem med tron, eller kommer att få det. I Guds rike kommer du och Gud överens om en tid när du ska fira gudstjänst tillsammans med andra.
10. Kyrkan ska betjäna mig
Vi ska inte ha några förväntningar alls på kyrkan, oavsett hur mycket engagemang vi lägger ner i den eller hur mycket pengar vi ger till den. Däremot ska vi förvänta oss mycket av Gud i Guds rike, eftersom Han har lovat väldigt mycket och inte ljuger. Kyrkan fixar inte våra problem. Den stimulerar oss inte. Den välsignar oss inte. Men Gud gör det. Även om kyrkan är Kristi kropp, så klarar Jesus att hjälpa dig även om inte hans ställföreträdare på jorden når upp till dina förväntningar. Ge Gud lite utrymme bara.
Angående konflikten på Gotland
Efter många kontroverser bildades landet Sverige. På en gång anfölls vi av Danmark, Norge, Finland, Polen och Tyskland. En chockstart, men det redde ut sig. Dock justerade vi gränserna något. Regionen Gotland bör tillhöra oss, ansåg vi, så vi steg i land på ön och talade om för invånarna att nu är det nog dags att ni börjar kalla er svenskar.
Gotlänningarna var måttligt entusiastiska över sin nya nationalitet. De ville hellre vara självständiga, speciellt eftersom de inte ansåg sig ha så mycket gemensamt med Sverige och svenskarna, sa de. Emellanåt fick de stöd av grannländerna, som fortfarande var skeptiska till Sveriges existens.
Det svenska stålet, och stöd från vissa stormakter, gjorde att vi kunde behålla självständigheten och slå ner revolterna från gotlänningarna. Med tiden började de dock utföra terrordåd på olika platser i landet. Inte minst i huvudstaden Stockholm och Uppsala strax utanför, vilka båda hade platser av stor religiös och kulturell betydelse (Uppsala högar, Birka, Vasamuseet), gick befolkningen runt i skräck för självmordsbombare.
Samtidigt fick det politiska partiet Gotlandsfronten och dess religiöst fundamentalistiska ledare allt starkare stöd hos gotlänningarna, som anklagade oss för att särbehandla dem och trakassera dem. Gotlandsfronten tog på sig ansvaret för flera terrorattacker, samtidigt som partiet stöttade de fattigaste gotlänningarna. Partiprogrammet bestod även av de uttalade målen a) självständighet och b) att Sverige skulle sluta existera som nation.
Till slut tog Gotlandsfronten makten, efter framgångar i allmänna val. Gotland blev nu ett militärt hot mot Sverige. Ett nytt krig inleddes mellan Sverige och det ockuperade området Gotland. Bombningar besvarades med raketattacker, som besvarades med en markoffensiv och landstigning norr om Visby. Många civila dog, både på den svenska och den gotländska sidan.
Det är i skrivande stund inte klart hur konflikten mellan ockupationsmakten och terroristerna slutade. Det enda säkra är att oskyldiga far illa. Och det är inte unikt för den här konflikten. Oskyldiga far nämligen alltid illa i krig.
Skulle du ta till våld för att försvara din familj eller ditt land?
Skulle du i så fall också göra det, även om våldet riskerade att drabba oskyldiga samtidigt som de personer som hotade dina kära?
Och skulle du - i så fall - också ta till våld även om du visste att oskyldiga drabbades, om det skulle innebära att du såg en möjlighet att bli av med hoten för överskådlig framtid?
Sådana frågor ställs på sin spets i konflikten på Gotland. Fast alltihop är ju bara påhitt. Gotland har aldrig revolterat på det sättet, konstigt nog. Det har inte raukat bli så.
Det Högre Syftet står över mycket annat och får människor att begå handlingar som de kanske aldrig annars skulle kunna tänka sig att utföra. För vissa är Det Högre Syftet deras tro (Det står i Bibeln att Gotland ska tillhöra Sverige). För andra är det en personlig hämnd (En svensk hade ihjäl min farsa för 30 år sedan).
Det är lätt att stå bredvid och fördöma dessa handlingar. För mig som pacifist är det främmande att ta till våld i vilket sammanhang det än är, men frågan är vad en pressad situation gör med en. Låt oss hoppas att vi slipper leva i ett land som överväger att bomba gotländska barn.
Gnå
Problemet i det hela är att jag inte tror att Jesus föddes under julnatten. Det vill säga, det gör jag ju, men att den skulle infalla just 24–25 december är osannolikt. Jag skulle säga att oddset är nånstans runt 1 mot 364. Om jag förstått det hela rätt är det mer sannolikt att Maria krystade fram honom framåt vårkanten.
Därför lägger jag ner det där med att härma vise män i julklappsbytet och fokusera extra på Lukas 2. Över huvud taget är ju högtider inget kristet i sig. Visst är det bra att kristendomen uppmärksammas genom exempelvis julen, men högtider som religionsutövning är något judiskt. Inget fel i det, men tro mig om jag säger att du kommer till himlen även utan glögg och Stilla natt.
Nyår är ännu mer krystat. I år har jag själv inte drabbats av den traditionella vad-gör-du-på-nyår-ångesten utan var sedan länge inbokad på en stilla afton i Uppsala. Där samlades vi fyra personer för god mat, nedräkning och beundran av grannarnas fyrverkeri med tindrande ögon. Nyår fick exakt så mycket uppmärksamhet som almanacksbytet förtjänade.
Däremot har både släktingar och polare svettats över kvällen då man förväntas ha så roligt som möjligt. Jag hoppas folk fick det bra. Själv har jag tidigare år känt prestationskraven komma krypande i mellandagarna.
Men nu är de där tolv månaderna äntligen till ända. Som traditionen bjuder: Så här blev mitt fjolår. (Året då inga barn föddes i Göteborg, för de vill ju inte sätta några nollåttor till världen)
Fysiska 08: Hittade äntligen innebandygänget och motionsmotivationen under hösten. Öppet spår i februari -09 och jag känner mig helt ok. Har hållit mig frisk ett år till, även om historien med visdomstanden drog ut på tiden.
Andliga 08: Alltmer liberal, vilket sätter sin prägel på mitt andaktsliv. Jag lägger inte tid på Gud bara för sakens skull eller för att det förväntas av mig, utan tänker att det måste komma inifrån eller leda till något konstruktivt. Så har det blivit. Det är inget genomtänkt beslut och jag vet inte om det är av godo. Annars har det varit ett sökande efter hemvist. Lämnade ett medlemskap i en församling och engagerade mig i en annan. I slutet har jag lämnat min hemgrupp för att starta en ny.
Ekonomi-karriärrelaterade 08: Mycket jobb, vilket lett till stabil ekonomi. Klamrade mig länge fast vid den där kristna dagstidningen, men fick fast på informationssidan. Nu är det bistånd som gäller. Det här har lett till att jag slutat köra buss och sagt upp samarbetet med Entré.
Psykiska 08: Mådde dåligt efter att jag gick ur församlingen, fick ett återfall i slutet av hösten. Annars rätt bra. Har lättare att hantera konflikter och berörs inte lika djupt av det längre. Vilket åtminstone för mig själv kan vara en fördel – jag går inte in i väggen så fort det skär sig med en polare.
Sociala 08: Omvälvande. Har lärt mig att inte ta vänner för givna och att tillit är ett lurigt begrepp. Men också att det finns upprättelse.
Summa sumarum: Gud är god. Grunden är lagd för ett strålande nytt år.
Man är väl uppkopplad
N finns jag alltså på http://simon47.bloggy.se/ och http://twitter.com/simon47 med hjälp av sån där mobiltelefon.
Tanken är att korta uppdateringar och funderingar dyker upp där, medan den här sidan fortsätter funka som tidigare. Här uppdaterar jag när jag har a) tid och b) lust. På bloggy/twitter lär jag väl hinna uppdatera något på alla dessa tunnelbaneresor.
Det vore dessutom skoj om fler ville regga sig där, så kan vi följa varandra. Det blir nästan som att vi har en gemenskap med varandra. Vilket skulle va lite kul. Jag har aldrig haft gemenskap med nån tidigare.
Sånt här hatar jag
Med andra ord: Upptäckten att man med hjälp av blodprover kan få reda på om barnet i magen har Down's syndrom eller inte anses så viktig att den är det åttonde största midicinska genombrottet under 2008. Now, eat shit.
"The test is still in development stages, but could herald a new way to identify certain genetic conditions." skriver tidningen.
Vad ska det vara bra för? Så att vi kan välja bort obekväma foster?
Jag tycker abortfrågan är problematisk och är emot att man skuldbelägger folk som genomför aborter. Men att selektera bort ungar på grund av deras genetiska struktur är inte att låta kvinnor bestämma över sina kroppar. Det är fascism.
Dags för lite lagiskhet
Kristna tycker att de har världens bästa budskap. Samtidigt lämnar många tron, och inte så många kommer till tro i Sverige. I dag undrar många hur man kan vända på detta, så att kyrkorna och församlingarna börjar växa.
Jag har svaret på det där. Du kanske inte gillar det, men jag har en bister sanning för oss kristna i Sverige. Här kommer den:
Ingenting händer utan att DU tar några steg fram till någon som du inte sett förut i din kyrka. När DU byter några ord med en ny människa kan saker hända i den personens liv. Ansvaret är inte pastorns, mötesvärdens eller någon annans. Det är DU som ska bry dig om personen.
I går snackade jag med några tonårssyskon i Herren som gjorde klart att de var obekväma med att börja umgås med folk som alltför mycket avvek från dem själva. Jag känner igen det där och känner själv ofta ett motstånd mot sånt där - men det är inte ett okej resonemang. Inte utan att man börjar undra vad som är så skrämmande med begreppet "nya människor".
Det här är kanske inte det enda som krävs för att folk ska börja masskonvertera. Men det är nödvändigt! Så länge människor - Guds älskade barn!!! - blir förbisedda och hamnar i utanförskap i våra församlingar, så kommer aldrig det riktiga "genombrottet" att komma.
Låt mig bemöta några av de vanligaste invändningarna mot att ta kontakt med nya människor i kyrkan.
"Det måste komma naturligt med folk som jag har något gemensamt med. Det blir fel om jag försöker ta kontakt med exempelvis äldre, eftersom jag inte är van att umgås med sådana."
Det här är segregation. Det är ett problem inte bara för kyrkorna. Faktiskt skulle jag tro att hela problematiken som den här väldigt långa bloggposten handlar om är ond segregation av olika slag som smugit sig in från samhället utanför till kyrkan. Du behöver sänka trösklarna, för deras skull. Även om du bemöts negativt när du försöker, så ger det något positivt i slutändan, jag lovar.
- Pensionären som du som är ung hälsar på känner att han bemöts med respekt.
- Invandraren som du som är infödd svensk hälsar på känner att hon är uppmärksammad och accepterad.
- Tonåringen som du som är medelålders hälsar på känner att hon är accepterad.
- Direktören som du hälsar på iklädd din väktaruniform känner att han är en i gänget.
"Jag är trött och sliten på fredagskvällar/har inte riktigt vaknat på söndagsförmiddagar. Jag orkar faktiskt inte."
Det här handlar om självdisciplin. Antingen ser du till att prioritera om ditt liv så att du vilar ordentligt innan. Eller så motverkar du tröttheten och pratar med folk i alla fall. Som alltid när det handlar om självdisciplin så är det små steg i taget som gäller. Ha som mål att hälsa på en person i början. Det orkar du.
"Jag är i en period i livet där jag har så jobbigt att jag inte pallar. Jag behöver bli omhändertagen, inte lägga ännu mer press på mig själv."
För det första: Det är okej att må dåligt och inte orka. Men jag vill peka på ett missförstånd här. Att prata med folk måste verkligen inte vara ansträngande. Faktiskt kan det vara något som lyfter dig själv. När du ger en annan människa bekräftelse får du själv ett bekräftelsebehov tillfredsställt. När du ser en annan människas perspektiv kan det ge dig hjälp att upptäcka vägar ur din egen situation. När man mår dåligt handlar lösningen ofta om att bryta mönster, även om det tar emot. När du tar kontakt med nya människor kan det vara ett nytt mönster för dig.
"Min församling är för stor. Jag kan inte prata med alla."
Bara för att du inte kan prata med alla, betyder det inte att du inte kan prata med någon. Det här tror jag är ett jättefarligt sätt att resonera, för det innebär i förlängningen att ingen pratar med någon, förutom folk man redan känner. Överfall i stället din bänkgranne med ett "Hej jag heter Jean-Pascal (exempelvis). Vad tyckte du om predikan?".
"Jag vill inte ha den här typen av tvång i kyrkan."
Det är skillnad mellan tvång och självdisciplin. Tvång och lagiskhet ska vi inte ha. Kristendom handlar inte om regler utan om att vilja göra det som är rätt. Och det ÄR rätt att få in människor från utanförskap. Om du inte innerst inne är övertygad om att du ska ge människor kärlek och uppmärksamhet så har jag ett tips till dig: Pröva! Vi ska pröva allt och behålla det som är gott. Testa att hälsa på folk under en period och se vad det ger dem. Se vad det ger dig. Om det sedan fortfarande känns som ett tvång och något som går emot din själs inställning, så känn dig fri att låsa in dig. (Hehe.)
Men kom ihåg att det ibland kan behövas en gnutta karaktär och disciplin för att komma över en tröskel. Min favoritliknelse berör konditionsträning. Det är sunt att jogga, men det kan ta emot nåt hejdlöst innan du kommit över tröskeln och gjort motionsrundan till en vana.
"Jag är ingen social människa. Jag har jättesvårt att ta kontakt med folk."
Du är som du är och det är helt ok. Men. Även här kan ett uns självdisciplin vara på sin plats. För tänk om den nya människan är likadan som du. Han eller hon kommer ju aldrig få kontakt med någon om ingen kontakt med honom eller henne. På samma sätt kanske det var med dig en gång i tiden: Om ingen hade tagit kontakt med dig så hade du kanske inte kommit in i gemenskapen.
Så, vad säger du? Ska vi inte låta Evie samanfatta det här?
Kom in i Guds solsken
Kom ut ur din vrå
Kom in i ljuset, i sången du hör
Och du kan känna hans värme
Från topp och till tå
Kom in i ljuset
Kom ut ur din vrå
Smält mig, fyll mig, tänd mig, sänd mig
Man fick den helige Ande när man blev frälst, hette det. Och man kunde leva ett fullgott liv med sin vunna frälsning, salig och rättfärdiggjord, till dess uppryckandet skedde eller - mindre troligt - man kolade och fick hembud. Men så fanns en extra nivå för de kristna, nämligen det andefyllda livet. Med hjälp av en separat upplevelse, vars yttre tecken var ett bönespråk, skulle det bli action av. Sjuka skulle botas i mängd, profetior uttalas och andar urskiljas. Bara Anden föll och uppfyllde en, genomdränkte en, döpte en så låg stridsfältets höjder öppna för stora segrar i Jesu namn.
Så löd undervisningen på tonårssamlingar och läger. Och mycket riktigt skedde också så. Sjutton bast, kampanj i idrottshall, känd predikant, eftermöte, förbönsinbjudan samt joller som blev tungotal. Där var ingredienserna för det som jag har kommit att kalla mitt andedop.
Det är också en upplevelse som ingen kan ta ifrån mig. Det finns ett före och ett efter den där kampanjen. Innan var jag härligt frälst och tänkte inte så mycket mer på det. Efteråt engagerade jag mig i uppväxtförsamlingen, sökte Guds vilja, lämnade stan, skaffade mig en uppfattning om världen, svek några vänner och gick ur en annan församling. Än i dag ser jag mig som karismatiker och menar att nog sjutton skulle många bli frälsta om vi kristna började gå ut på stan och be för sjuka.
Men det som jag märkt i dag är att undervisningen om andedopet försvunnit. Det som var så himla viktigt när jag växte upp är nu något perifert som kanske nämns i en bisats under en bibelstudietermin. På sin höjd. Jag vet inte om folk tror på andedopet. Och det är klart att om man läser Bibeln så finns det ju - om vi ska vara generösa - endast ett måttligt stöd för ytterligare ett dop vid sidan av vattendopet.
Den lilla invändning jag har är då att vi bör stå för att vi i så fall inte längre tror på andedop, i stället för att smyga undan företeelsen och låtsas som att den aldrig har funnits.
Framför allt känner jag att vi i den här frågan rört oss alldeles för långt bort från karismatiken och hamnat i teologiken. Sökaren ska tvingas att tänka, kontemplera och meditera in i det längsta innan han eller hon tar emot frälsningen som ett väl underbyggt beslut. Varför kan man inte bara gå fram till vederbörande och daska på med lite handpåläggning tills sjukdomar viker undan, ångest flyr och bojor bryts?
Jaja, fram med den stora nypan salt. Jag menar självklart inte så. Vi är ju olika som människor. Och för många är det intellektuella och kontemplativa nödvändigt. Jag har vänner som jag vet mycket lättare har en chans att lära känna Jesus i stillhet under ett samtal vid ett tänt ljus än framme vid kanten av en plattform under trycket av en högljudd predikants handflata.
Men. Vi ska inte för den sakens skull gömma undan den helige Ande. Begreppet andedop kanske blev ett teologiskt no-no strax efter millennieskiftet, men vi ska inte underskatta de tecken och under som bekräftar Ordet.